awesomebitch

Vissa dagar känns det som om att jag inte lever längre, jag går där, borta i min egna lilla värd och märker inte av vad jag orsakar runt omkring mig. Jag tänker mig bort till ett annat liv, i stället för att försöka få ordning på det här. Det har varit så lätt att bara kunna "följa med i strömmen", inte göra någonting, inte tänka någonting.. Men inser nu att jag kanske borde tänka på vilken väg jag vill gå i mitt liv, och inte bara stanna kvar vid saker/personer för att det är bekvämt. Men det är så svårt att släppa någonting som man haft så länge, även fast jag börjar känna att jag borde gå vidare för att de är inte såhär jag vill ha det längre. Svårt att släppa allting som ger en trygghet, för att ge sig ut på jakt efter sin egna trygghet man får utav sig själv, men det är egentligen det enda rätta för alla andra. Förstår inte hur ens mående kan gå så upp och ner, ena stunden känns livet bra, man är lycklig. Och sen poff är det borta, så känner man bara en tomhet som växer inom en..
Men jag ska försöka hitta orken till att resa mig upp och klättra uppåt igen...