awesomebitch

För snart två år sen så började mitt liv gå neråt, allt jag hade byggt upp rasade ner samtidigt som en viktig person i mitt liv försvann ifrån mig. Enda sen dess har jag skitit i allting som är viktigt, det enda jag kunde tänka på va mig själv - att överleva. Med tiden ska allting bli bättre, men det kunde det aldrig bli, eftersom ännu en person försvann. Och henne har jag orsakat så mycket sorg och smärta med min egoism, så att jag verkligen skäms för det. Nu när ingenting så hemskt kan hända igen, så måste jag orka ta tag i mitt liv igen, måste orka bygga upp allting som har rasat ner. Och jag är faktiskt på väg, även fast ni inte märker det än, så gör jag framsteg för mig själv inombords.

Även om det inte har gått tillräckligt fort.. Vet inte hur många gånger jag sagt till mig att jag verkligen måste ta det på allvar, men inte haft orken till det. Men nu idag insåg jag att om jag inte gör någonting NU så kommer det att vara försent. Jag får strunta i om jag orkar eller inte, det måste ske nu direkt. Punkt slut! Jag kan inte orsaka problem för ännu fler i min familj, det är bara så själviskt det kan bli, om himlen fanns så skulle man knappast förtjäna en plats där ens.

Så nu säger jag det, det är dags för mig att gå vidare och växa upp, dags för mig att sluta gömma mina bekymmer i att sova och tänka på mig själv. Om det så krävs att jag behöver bryta ihop och skaffa psykisk hjälp så får det bli så...