awesomebitch

Sitter och lyssnar på HIM, får upp bilder utav mamma i huvudet..
Sakta men säkert börjar tårarna rinna nerför kinderna,  varför??

När jag brukade vara såhär sjuk förut så fanns alltid mamma där, stoppade om mig
i sängen och kom med ett glas vatten. Strök mig över pannan och gav mig tröst.
Hon fanns alltid vid min sida och var min trygghet. Nu känner jag mig helt hjälplös.

Helt plötsligt efter 15 år så måste jag stå på egna ben. De är tuffare än man tror.
Ibland får man kämpa för att ens kunna ta sig upp ur sängen på morgonen. Helst av allt skulle jag bara vilja ligga kvar, sova mig igenom mitt liv, slippa tänka på allt ont som har hänt mig och min familj.  Men det är tyvärr inte så lätt.

Känner mig bara som ett litet litet barn,
livet är ett spel och mamma hann inte lära mig reglerna.